När lär man sig??

Ja, det är den frågan man kan ställa sig ... jag tror nog dessvärre på aldrig!
Man är ju som man är lixom. Man gör ju inte saker för att man tänker till eller blir tillsagd, man gör det för att man är sån. Det kommer naturligt...
Jag gör det för att jag vill, för att jag mår bra av att hjälpa och göra dom man tycker om glad.
Jag har aldrig och kommer aldrig begära nånting tillbaka eftersom "belöningen" är att jag hjälpt dom, det är en tillfredsställande känsla!

Hur kommer de då sig att man blir ledsen och känner sig ensamnast i hela världen när - ska inte säga ingen, men väldigt få hör av sig?? Är jag bara världens snällaste Linda som alltid ställer upp? Men i dom vardagliga sakerna, övriga sakerna, tillställningarna, bara titta förbi, slå en signal, umgåskvällar - finns jag inte med där?? Jag personligen tycker att jag då blir som en lite hycklare när jag säger att jag inget vill ha tillbaka, utan att glädjen å "tacksamheten" gör mig glad ... men samtidigt blir jag ledsen och känner mig bortglömd !?

Nu förtiden avskyr jag meningen - åh, vi måste ses. Jag saknar dig så, vi saknar er. Inget stort, bara en fika ... vad som helst, bara vi får träffas ... Skitsnack! Betyder ingenting...

Jag är absolut inte bitter, vill inte bli de heller ... Därför måste JAG bli bättre på att sluta bry mig så mkt, tänka hit å dit. Hur kan jag göra mig till 7 delar för att hjälpa Olle, Kalle, Lisa å Pelle... Det känns lite som att när jag hjälpt dom så finns inte jag kvar på deras lista ... Tills nästa gång dom behöver hjälp med nåt.

Man hör hur dom varit tillsammans på olika saker, fikat, grillat osv ... ingen har ringt mig (oss) å frågat om jag (vi) vill följa med, ingen har varit hit på en spontanfika... Verkligen jättetråkigt ingen...

Jag kan ju egentligen inte vara ledsen för nånting jag själv säger att jag gör från hjärtat ...

Jag måste sluta bry mig så mkt, jag måste sluta fixa å trixa med både hem å jobb för att göra andra glada. Mina barn och Danne är dom from nu som jag ska vända mig ut och in för...

Varför jag nu verkligen har kommit till detta är för att jag haft 2 helvetiska dagar med den kraftigaste "magkatarrsanfallet"... Innan har jag "bara" haft ont under bröstet, denna gång kändes det som ryggen skulle gå av, jag kunde knappt ligga i fosterställning ens ... jag kräktes av smärtorna. Barnen blev lite rädda såklart då jag inte kunde kontrollera smärtorna. Försökte förklara så gott de gick. Så fort jag halvstod upp för att göra iordning mig själv å barnen föll jag ihop för det gjorde så ont.
Danne hade hunnit åkt till jobbet, men då han är världens bästa älskling så tänkte han till i bilen och förstod hur illa de va och kom tillbaka hem. Han ringde sin chef och tog tjejerna till dagis och Albin till skolan. Det är jag evigt tacksam för!!!

Jag (enligt mig) va tvungen till jobbet för det vara bara jag som skulle jobba, mediciner å grejer som måste ut. Sen var det vikariemöte på jobbet som jag skulle vara med på, svara på frågor osv. 15:30 hade jag möte på soc med den ena tjejen jag är KP till...
Hela dagen gick jag mer eller mindre så ihopkrupen jag kunde, satte mig så fort jag fick tillfälle å gungade, fram å tillbaka - då lättar det för några ögonblick. Inget kaffe såklart med magen = jättehuvudvärken...
- ingen bra dag...
Idag, 2 Losecdagar senare känns det bättre absolut men inte på långa vägar bra. Även om jag inte är fysiskt stressad så är mitt problem de psykiska.
Så, för min familjs skull måste de bli skärpning!